Har ni känt att ni kämpar, slåss och kämpar yttligare engång för att nå dit ni vill men på vägen vänder det och ni är nära att falla? Jag vet inte riktigt, är trött på de här inläggen med vad ska man göra? Försöker skriva ner på papper, försöker pyssla ihop alla bitar så allt faller på plats men det känns omöjligt. Du lättar ditt hjärta, beslutar dig för att berätta trots att du lovat dig själv att inte falla tillbaka, du lovar dig själv att vara tyst men någonting kommer imellan, allt du får tillbaka är ett hån? Förstår ni? Du öppnar hjärtat på ett sätt som du lovat dig själv att inte göra, du skulle ju inte "falla" tillbaka. Dina vänner fanns där just då men inte nu? Det är skumt, försöker inte få ut någonting i de här, försöker bara pyssla ihop lite.

Jag förstår verkligen inte, men en sak jag förstår är att jag står här nu, bet mig i tungan sist, höll allt inne och det känns bara bra vet ni varför? Omogenhet och drama är ingenting för mig längre, puss =)