Jag är lätt som männsika, jag är social och väldigt öppen som person. Jag ler och har glimten i ögat hela tiden. Jag förlåter även fast jag inte borde alla gånger. Vissa har fått mig att må dåligt, snackat bakom ryggen men spelat min vän framför mig. Spelat att de fanns där för mig, självklart tror ju jag på de? Om en person säger till mig "Ronja om det är något så kan du vända dig till mig och det som sägs mellan oss stannar mellan oss" Ja självklart tror jag på personen, lättlurad som jag är. Och det visar sig att i slutändan vet jag, personen jag sa det till och 20 till. Men gränser har jag, trots allt. Berättar inte vad som helst till vem som helst, absolut inte. Nu genom tiden har jag lärt mig vilka som är äkta. Jag dömmer inte någon, det är inte mitt problem om de spelar sig själva vara min vän men i slutändan hugger mig i ryggen. Gick på det engång, jag förlät men det betyder inte att jag glömt bort vad som hänt. Tvärtom, finns i mitt minne men går vidare. Vet vart jag har er istället. Därför kommer ni inte få mig att må dåligt igen, har er på avstånd. Jag respekterar alla och hur man än väljer att se olika saker så är det ändå upp till var och en hur man tacklar saker. Jag har varit med om otroligt mycket och just idag är jag starkare än någonsin. Jag har huvudet uppe, visar mig inte svag för någon.. Förutom de närmsta. Men en sak jag inte förstår är personen som försöker leka sig själva vara bättre än någon annan. Varför ska jag leka att jag äger världen? Man ska inte behöva tro att man är bättre än alla andra, det är synd. Har sätt alldeles för mycket sånt på senaste tiden och på ett sätt skäms jag? Inte över mig själv men över hur de beter sig.. Men som jag sa, jag dömmer inte, alla gör precis som man vill.

Jag hatar att se att någon mår dåligt. Mina vänner och min familj betyder livet för mig. Jag älskar de så djupt på denna jord, när jag säger vänner menar jag inte 20 personen. Vänner är vänner, de som finns där och inte hugger, de som funnits från dag ett. De andra räknar jag mer som bekanta. Kanske låter konstigt, men det är min prioritering, jag tycker så. Varför ska jag kalla någon jag inte umgås med så mycket, någon som fått mig att må dåligt förut för en vän? Inte jag. När en som står mig nära mår dåligt mår jag också dåligt, jag känner medlidande. Jag känner sympati och på alla möjliga sätt hjälper jag personen, försöker iallafall att få de på andra tanker. Pratar ut och ger råd, lyssnar om det behöver. Eller bara närhet kan hjälpa ibland, låter personen skratta med mig, låter personen gråta ut i min famn. Finns där när jag behövs. Ett samtal och jag finns där, de vet vart de har mig och där kommer jag alltid att finnas. För allt de hjälp mig med, deras stöd och allt.. Inte ens ord kan beskriva hur mycket det betyder för mig. Det finns en person som skadat mig så otroligt, spottat på mig när jag låg längst ner och inte klarade av något, personen trampade på mig och smutskastade mig. Fick mig att känna mig som världens äckligast människa, gav mig marddrömmar och en rädsla som finns kvar idag. Skrev lägst upp i inlägget att jag är en lätt personen, öppen och social. Jag är det fortfarande men var det betydligt mer förut, efter det som hände.. Har svårt att släppa in nytt folk i mitt liv, är rädd.. Rädslan finns med mig och tanken dödar mig än idag. Mina vänner och min dåvarande pojkvän, min familj och släkten stöttade mig. Jag vet inte.. Men utan er tror jag faktiskt inte jag skulle stå där jag står idag, därför kan jag med en stolt ton säga "Jag är stolt över mig själv" Det är få, få som förstår mig. Är social, men egentligen? Hur jag är som person, hur jag tänker och hur jag hanterar situationer.. Det vet inte många och det är bättre så. Påstår inte att jag har dubbelmoral, att jag är två olika personer för det är jag inte, menar bara att.. Jag inte tjänar ett skit på att vara otrevlig, därför är jag social och alltid positiv till saker och ting.

Jag blir både glad och ledsen av att skriva det här inlägget, det blir så mycket olika känslor på engång. En personen som fanns där, dag in och dag ut finns inte där längre. Kan inte vända mig dit, dit jag alltid vände mig förut och kände en trygghet. Vännerna idag, de finns och familjen finns. Är sjukt tacksam att de inte dömde mig, det är inte mig man ska dömma egentligen, men det kändes så.. Just i den situationen. Det är komplicerat och utvecklat men det jag vill komma fram till är att jag alltid vill allas väl trots att de kanske inte vill detsamma tillbaka. Jag har begått misstag, men kan säga såhär, jag har lärt mig. På riktigt, det är ingen lögn. Man lär sig och tar med sig den erfarenheten tills vidare.

Som mamma alltid säger - Keep your head up.