Jag har kommit till en punkt och jag har aldrig varit här förut, det känns både bra och konstigt på samma sätt. Jag bryr mig inte? Det är bara min familj och de absolut närmaste som jag stöttar. Det är konstigt för jag är alltid den personen som vill allas bästa. Jag äcklas och stör mig på det minsta lilla, säg en sak som är opassande och du faller mig på smaken direkt. Du har passerat den gränsen nu och det är just det jag menar, vet inte om det är bra eller dåligt? Men just nu gillar jag det, slipper ju må dåligt? Får ju ingen annan att må dåligt heller eftersom jag ändå är tyst om saken, bättre så också.

       
          Just nu ligger jag i sängen och kollar på top model :)