Tankarna dödar mig, ensamheten börjar ta över min kropp. Smärtan biter isär mig inifrån, det syns inte på utsidan men känner smärtan så tydligt. Min mage har dödat mig länge nu men nu när även röda veckan är på besök hatar jag allt och alla. Blir sur och på dåligt humör, orkar inte ens tänka längre. Jag förstår inte vad jag gör för fel eftersom jag börjar känna ensamheten mer och mer för varje dag som går. Jag är inte stark, tänker inte påstå det längre. Jag vet att jag kommer falla isär snart, det känns så. Och när jag gör det? vem kommer att då finnas där om inte du? förstår du nu hur jag tänker.. Om inte? börja tänk efter lite. För jag har faktiskt inte gjort något fel, inte mer fel än du själv gjort.