Kan inte allt bli så som det var förut? Jag saknar det så mycket. Den stöden, närheten och tyggheten har jag inte kännt på länge. Det gör ont när jag tänker tillbaka, men kan ju inte låta bli? Det är klart att man inte kan ignorera det. Det är enklare för andra, samtidigt som att det är en plåga för den andra.. För mig är det en plåga. Saker och ting har ju självklart förändrats, men jag hade ofrat så mycket för att det ska bli så som det var tidigare. Men som man brukar säga, man inser vad man hade när de försvinner.. Ta vara på allt ni har, när det försvinner så kommer ni inse så mycket, jag har insett det nu..
Baby baby vart är du när jag behöver dig som mest?

Jag vill skratta