Jag kan börja med att säga att jag inte är lika irriterad längre, jag är mer chockad över hela situationen men det är ingenting jag ska skriva om här.

Nu tänkte jag berätta lite om mina tankar och känslor. Jag vet inte hur jag står ut, jag vet inte hur jag kan stå såhär stabilt som jag gör när det gör så ont där inne. Ingenting är sig likt för allting är i förändring men jag vill inte, jag blir så ledsen. Sen första dagen vi beslutade oss för att få ett avslut har jag haft samma smärta, bara att den inte varit lika stark alla dagar. Jag vet inte hur jag ska få ut allt, varför jag skriver här är för att lätta på trycket, men vet att det inte hjälper iallafall? Vem bryr sig? Vem vet hur det känns där inne? Inne i mig när jag ler hela tiden.. Trodde ju faktiskt att saknaden skulle bli mindre och mindre? Nej den blir större och större ju längre tiden går. Man ska kämpa för de man älskar, ingenting är omöjligt det omöjliga tar bara lite längre tid. Jag älskar de orden, men jag har tappat hoppet förlänge sen.. Hmm?

Saker och ting har faktiskt förändrats, på ett bra sätt. Jag har lärt mig så jävla mycket. Jag har aldrig varit dålig, men misstag kan alla göra faktiskt. Huvudsaken är väl att man lär sig utav misstagen och inte gör om de? Jag lärde mig och nu står jag här.. Med en massa lärdom och ett minne tillsammans med dig som var helt underbart.

Jag har svalt allting, jag har accepterat läget nu vilket jag aldrig gjorde förut.. Förut kämpade jag, gav aldrig upp och krigade, man ska ju kriga för personen man älskar ellerhur? Varför fortsätter jag inte? Hoppet är dött och är hoppet dött är allting dött.. Känns svårt att kämpa när man bara är en om saken, kanske låter konstigt? Kanske tänker fel? Men hur ska man tänka rätt när allting känns så svårt och man kommit överens om en sak man egentligen inte vill? Man bara accepterar läget?

Min dag kommer den också, vi hörs imorgon igen. Puss och godnatt nu ♥