Hatar att ställa mig själv denna fråga "vad gör jag för fel hela tiden" , det är för att jag själv vet att jag inte gör nå fel utan egentligen bara står upp för mig själv och mina känslor och även tankar om saker och ting. Men då kommer ändå frågan upp mitt bland allt elände men då försöker jag att hela tiden inse att ingenting är mitt fel, att det inte är mitt fel att det blev som det blev mellan oss. Det är envisheten och lögnerna som tagit över, falska förhoppningar som dödat mitt psyke och hoppet som försökt styra min hjärna helt och hållet. Vi hade lovat varandra en sak, och det var att lita på varandra och alltid stå kvar vid varandras sida, var det ett onödigt löfte?.. Inte från min sida eftersom jag gjorde mitt bästa för att alltid finnas för dig, jag försökte hela tiden att visa min kärlek för dig på de bästa sättet, när jag pratade med dig i telefonen försökte jag alltid att dela med mig utav mina bästa råd och alltid försöka få dig att må bättre. Nu kan jag inte påstå att jag mår bra, men det är nog för att det är som det är mellan oss två. Har så mycket jag har att säga till dig, men det är nog lika bra att trots det bara vara tyst och hålla allt inne i sig istället, jag försöker att bearbeta allt och måste även börja glömma. Gå vidare utan dig vid min sida. Jag vet att det kommer att vara kämpigt, men det kanske ändå är det bästa för oss två. Men tro mig hjärtat, jag vill inte det här. Att gå vidare utan dig var det sista jag ville, och det är även det sista jag vill.. Men om du försöker så måste även jag försöka, klarar du det så ska jag också klara det. Vem vet? vi kanske hittar tillbaka till varandra senare, lite längre fram i tiden. För du är trots allt väldigt speciell för mig och jag älskar verkligen dig. Senast igår fick jag höra de fina orden, men vad gick snett..