Jag försöker vrida omkring allting och försöka förstå vad det är jag gjort som är fel. Men jag får inte fram något svar, de ända svar jag får upp i mitt huvud är att jag bara försökt finnas där för dig så gott det går, även fast jag gått igenom en sån jobbig period har jag ändå försökt ställa upp för dig också så gott jag har kunnat.. Men vad har jag nu fått tillbaka?
Ett sår i mitt hjärta, ett sår som kommer att läka väldigt långsamt. Jag vet inte riktigt hur jag ska börja eller hur jag ska sluta, jag förstår heller inte så mycket och jag vill bara veta. Du valde din väg, vägen du valde hoppas jag att DU nu är nöjd med, för sen när den riktiga sanningen kommer fram ska vi få se vem som gjort rätt och vem som gjort fel.
Känner en sån tomhet inom mig, känner bara hur tårarna sakta rinner ner för min kind och jag känner hur hela jag skakar, jag förstår inte att man kan må så otroligt dåligt pga av en kille, men detta måste väl vara ett bevis på kärlek?
Hur ska jag egentligen klara av allt nu, veta att jag inte har någon att skriva godnatt till om kvällarna och skriva godmorgon till på morgonen.. Även veta att den underbara tiden med dig är slut nu, den är slut nu.. Kan inte och vill inte få in det i mitt huvud, men jag måste.. måste försöka gå vidare på egen hand nu, får försöka klara mig utan dig även fast jag vet att det kommer att bli ett helvete. Om du mår bra nu vet jag inte, för jag har även känt en sån konstig stämning mellan oss i en sån lång period nu att jag viste att denna dag skulle komma när som helst och jag var redo att ge allt för att försöka fixa till allt mellan dig och mig men det funkade inte, eller med andra ord.. jag hann inte.
Tiden har tickat iväg och just din bomb har bombats. Jag skriver inte det hära för att folket ska tycka synd om mig utan tvärtom, jag vet att du läser min blogg och jag vet att du kommer att läsa de hära inlägget, kan inte ringa eller smsa dig så tar mitt förväl här en andra gång med mina skakande händer ber jag dig bara om en sista sak.. Lova mig att alltid se våran tid som ett minne, för det du och jag hade var något äkta.

Puss, Ronja.