Nu har perioden kommit tillbaka, perioden som får mig att känna mig ful, äcklig och helt världelös.. Idag den 8/2 har varit den värsta dagen på länge, har inte mått så dåligt som jag gjort idag på länge. Känner din doft vart jag än går, har dig i tankarna vart jag än går och drömmer om dig när jag väl somnar. Du är som min skugga, du är med mig vart jag än är. Jag börjar fantisera att jag hör din röst, och när jag väl hör det kommer leendet på läppen, men sen när jag inser att jag bara har inbillat mig kommer jag tillbaka till verkligheten igen. Varför ska man behöva må dåligt?
Kommer jag aldrig få se dig på de sättet jag gjort tidigare? Med ögonen tårfyllda försöker jag förstå varför falskheten ska få härska, varför kan inte sanningen få ta över? Det är så mycket i mitt huvud just nu, orkar inte med så mycket längre.. Räknar dagarna tills de blir bra igen, blir det aldrig bra igen så får jag tacka för alla underbara minnen jag fått tillbringa med dig och försöka gå vidare på egen hand.

Lämna mig aldrig.
Puss, Ronja.