Sitter här med svullna ögon som vill sprängas, lika så med mitt huvud. Varför ska jag behöva må såhära, när ska mitt riktiga leende få komma fram. Varför förstår ingen mig längre.. Känner mig så sviken och övergiven, är jag glömd? jag vet själv inte hur min kropp fungerar längre, det känns som att jag inte känner mig själv längre. Jag är rädd att ta första steget, jag är så rädd.. Allt börjar komma tillbaka, mina tankar dödar mig. Jag räknar dagar, hur länge ska man behöva ha den jobbiga perioden. Det känns iallafall som att jag har haft den tillräckligt länge nu. Om dagarna gör jag ingenting mer än att spela glad, men egentligen vill jag inte ens ut, vill ligga hemma hela dagen och sova bort tankarna. Bort från verkligheten skulle inte skada ett tag, måste försöka tänka positivt trots att allt är så himla jobbigt just nu..