Texten är egentligen sjuk, sjuk och yttligare sjuk. Förstår heller inte hur man kan göra såna låtar. Men jag har fastnat för den? lyssnar på den hela tiden. Kan tyvärr till och med den utantill. Nu ska ni få höra något knasigt..
Jag och Nicole satt på bussen på väg till Hallunda. Ja dum som jag är så lyssnar jag på denna låt och började sjunga refrängen högt "låt oss flummish, hela dagen bara flummish glömma allt vår knas och för stunden bara flummish. Sätta oss ner och ta en till av denna gås, ej jag tar och röker och får en fet psykos".  Tror ni inte allt de flesta på bussen kollade?. Tack jo det gjorde de och ja, pinsamt var det iallafall. Men nu har jag ju trots allt lärt mig att denna låt kanske inte är så jätte bra att sjunga bland okänt folk. De fick nog fel uppfattning om mig. haha.

Tanken av ett liv utan dig får mig falla ner på knä.
Ber till gud att vi en dag delar ett barn, delar en dröm att det alltid är du och jag.
Det spelar ingen roll vad folk säger, det spelar ingen roll va de gör.
För jag vet att vi lever för varandra kommer alltid va tillsammans tills dagen vi dör.

Jag känner dig som mig själv, två liv som går parallellt. Samma förflutna fett lika på alla sätt.
Tanken att bygga på illusionen av lycka, drömmar av framtiden får intuitionen att hyckla.
Du får mig att spegla mitt eget liv, tveka på min princip om att aldrig ge nån min tillit.
Mun mot mun gav hoppet om kärlek är liv, ber på rutin att vi är och förblir.
Adelaida du visa mig hopp när döden slockna, du tog min hand när döden locka som mest.
Tillhörigheten växte känslorna vidgas, ropa mitt namn och jag kommer direkt.

Tanken av ett liv utan dig får mig falla ner på knä.
Ber till gud att vi en dag delar ett barn, delar en dröm att det alltid är du och jag.
Det spelar ingen roll vad folk säger, det spelar ingen roll va de gör.
För jag vet att vi lever för varandra kommer alltid va tillsammans tills dagen vi dör.

På två dagar gav du mig någonting som fick mig att se va livet kan ge vad vikten av att be är.
När varje andetag känns som de sista, när döden viskar ens namn så finns du där. Du bar
mig genom skuggornas dag tillbaks till livet, gav mig en anledning att förbli den jag är.
Du visade mig innebörden av ordet tillhörighet, säg mig hur ska jag leva när vi lever isär.
Vägen blir smalare, fokuseringen skarpare. Banden blir starkare ju mer tid han ger oss,
lova mig trohet och ge det respekt så ger jag dig allt jag har och allt som du ber om.

Tanken av ett liv utan dig får mig falla ner på knä.
Ber till gud att vi en dag delar ett barn, delar en dröm att det alltid är du och jag.
Det spelar ingen roll vad folk säger, det spelar ingen roll va de gör.
För jag vet att vi lever för varandra kommer alltid va tillsammans tills dagen vi dör.

Med en kropp lika ren som tanken hos en lekande barn beror på om jag var hennes man så
jag tar hennes hand och smeker försiktigt, känner hur värmen sprider sig. Viskar i hennes öra
hur hon vänder mitt liv. Kan inte andas, paniken smyger sig på, strypt av en klump i halsen när
jag skriker på gud efter nåd. Inget skrämmer mig mer än att det blir som sist, nu eller aldrig
för livet som risk, en sån vacker person att guden själv ler. Har blåttat tanken att se dig i mina böner.
Med handen på korset, svär jag dig trohet. Min önskan i livet är att få se dig i mina söner.


Jag älskar dig.
Puss, Ronja.