Tankar



Du gjorde det så lätt för dig själv, det var bara du, du och du. Jag stod där, står där än idag men frågor, frågor som får mig att känna ilska. Frågor som jag aldrig kommer få svar på, skillnaden nu är den att jag inte orkar tänka mer, jag orkar verkligen inte. Jag vill så mycket, men orken finns inte kvar.

Vad gör man egentligen? Vad gör man i min sits, det har gått sån otroligt lång tid, det borde vara över för längesen. Men över? Över? Asså ibland bara önska jag. Det kanske är omöjligt att gå vidare utan att få svar på de frågor som stör en, som ligger och trycker. Den stora frågan egentligen är bara hur? Jag smälter, jag smälter bort när jag tänker på dig. Jag flyger iväg, hamnar någonstans där allting är underbart och perfekt. Jag vill inte bort där ifrån, ifrån drömmen men sen kommer verkligheten och det blir kallt och mörkt igen, men det är så det ligger till, det är så det funkar och det verkar vara så det förblir.

Jag ligger och lyssnar på "I hate this part - The Pussycat Dolls" Yes, jag hatar verkligen this part. Men efter regn kommer ju alltid solsken har jag faktiskt genom omständigheter lärt mig. Jag tror att den som verkligen förstår mig nu, som verkligen ger mig de bästa råden är min mamma. Hon har varit med från dag 1 och hon vet vad jag tycker och tänker om dig. Hon har sin uppfattning om dig också, hon gillar dig. Det gör allting så mycket lättare på något sätt, för tillsammans försöker vi lägga pussel, inte alltid sådär jätte lätt. Men när jag vill öppna mitt hjärta om dig, då öppnar jag den till min mamma, hon förstår. Men trots allt ändras inte hennes uppfattning om dig - Du är samma lika, både för mig och henne. Det är obeskrivligt, det är både ilska och glädje.

Pust, jag är stolt egentligen. Trodde inte att jag skulle stå såhär stadigt, men jag står mer stadigt än jag tänkt mig. Jag älskar att jag kan le, le med ett leende som är så äkta nu, trots att det är någonting som fattas så kan jag inte släppa allt, jag får trots allt inte glömma de som gör mig lycklig, kan inte fastna längre. Livet går ju vidare? Med eller utan dig, det är en gåta, en gåta utan svar som sagt. Tror ni på ödet? Det gör jag.

When you start to miss me, remember, i didn't leave, you let me go!



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:






RSS 2.0