Jag måste få skriva av mig, måste få dela mina tankar lite. Jag känner sån ilska/sorg, jag vet inte hur jag ska förklara, vet inte hur jag ska få fram det utan att det ska låta helt patetiskt eller dramatiskt. Jag inser för varje dag vad det är jag gick miste om, för varje dag som går lär jag mig att leva med det och för varje dag inser jag att livet går vidare, trots det, trots det jag redan vet är det någonting långt där inne, inne i hjärtat som skriker.

Ni som stod mitt hjärta nära, jag är inte ledsen angående det här, trodde jag skulle vara det. Men nej, det är ilska, besviken är jag, besviken är rätta ordet. Jag får inte fram ord, jag kan inte förklara.. Händelsen är inte intressant, det intressanta är det man får höra, det som skadar en mest, det man aldrig trodde man skulle få höra, okej kan inte skriva att det är intressant för då låter jag bara som en tjej som gillar drama, om jag själv fick välja hade jag skippat det, skippat höra. Men som mami alltid säger, hur man än vänder och vrider på allting så kommer alltid sanningen fram.

Idag, idag har jag fortfarande inte insett och kommer nog inte göra det, inte på ett tag iallafall. Jag lever vidare mitt liv och ler och är tacksam att jag vet vart jag har alla nu, bättre sent än aldrig brukar man säga.