Har legat i två timmar i sängen, tänkt och tänkt. På allt mellan himmel och jord. Med musiken i bakgrunden och minnerna i huvudet känns det som att allt är en film. En film med mig som huvudroll i, en gammal film som inte kommer bli verklighet igen men som förut var min verklighet, mitt liv och min lycka.

Första delen i filmen var delen med händelsen som gjorde att jag föll på marken, händelsen som förstörde min vardag. Som gjorde att jag mådde som dåligast. Vintern 2008 - 12 december när jag vaknade dagen efter och önskade att det var en dröm men insåg att allt var på riktigt. Var i en bubbla, ville inte komma ut ur den bubblan. Ville inte visa mig för någon, ville inte sätta på min mobil. Ville gömma mig under täcket. Jag mådde inte bra men klättrade uppåt varje dag med familjen, dåvarande pojkvännen och vännerna vid min sida.

Minnet med min dåvarande pojkvän. Den tiden betydde mest för mig. Jag mådde som en prinsessa, kändes som att jag var den enda tjejen på denna jord. Alla minnen tillsammans med dig är obeskrivliga. Har legat och tänkt från dag ett då jag och du träffades ensamma i tunneln tills dagen allt föll ihop. Vi har haft både bra och dåliga dagar tillsammans. Du var både min pojkvän och vän samtidigt, kunde prata med dig om precis allting. När du försvann ur mitt liv försvann även en stor del utav mitt hjärta. Det blev svart och ett stort hål. Det fanns en anledning till att det tog slut - Vi kanske inte var menade för varandra. Eller så kanske vi var det och då får tiden visa det, men det är ingenting jag sitter och väntar på. Ordet älska har jag inte använt till någon kille förut, du var den första. Jag älskade verkligen dig, det vill jag att du ska veta. Ler nu, tänker tillbaka och ser något fantastiskt, tack för tiden!
 
Alla underbara minnen med mina vänner. En utav de var Libanon 2010 tillsammans med Nicole. Åkte till libanon där Nicole mötte mig på flygplatsen. Vi tillbringade två veckor tillsammans där, kom henne och hennes familj jätte nära. Tiderna med dig har varit underbara de med, så mycket roligt vi gått igenom. Men även där fanns det dåliga dagar.

Har även massa minnen tillsammans med andra vänner som betyder mycket för mig. Tiderna i fittja med underbara tjejer och tiderna/tider med Ipek.

Min familj är de som stöttat mig igenom allt de här. Min familj är de som har gjort att jag blivit den jag är idag, utan deras stöd vet jag inte vart jag hade stått idag, och samma gäller min dåvarande pojkvän och mina vänner.. Utan er vet jag inte hur jag skulle klara de dagarna jag klarade av, klarade av de just för att jag hade er vid min sida. Är så tacksam för allt de här, det har gjort att jag blivit en sån mycket starkare och självsäkrare person. Inte tacksam för allt då, men det mesta.

Memories never die brukar man säga. Det är precis som en film. Det spelas upp i mitt huvud, avsnitt för avsnitt. Glada, roliga, ledsna och arga delar. Allt finns med, min verklighet då men mitt minne nu.