När man ser sig själv i spegeln så reagerar man inte, man går förbi som om det inte vore något speciellt. I spegeln är det en spegelbild på dig själv, på vem du är, hur du ser ut. Spegeln kan inte framhäva din personlighet, bara om du är glad eller ledsen. Ditt ansiktsuttryck säger mer än tusen ord, de beskriver hur du mår får stunden. Varje dag ser jag mig själv i spegeln, en glad tjej ser jag oftast, men så behöver det inte vara alla gånger. Ibland är jag ledsen, när jag ser mig då i spegeln är det som att se någon annan i spegeln, det är inte jag. Jag är tjejen som ler, som skrattar och som gillar allt som är positivt. Jag hatar bråk, tjafs och negativa människor. Det är just de människorna jag utesluter från mitt liv, vi kommer inte överens alls och för mig är det inte någonting negativt, jag är så bara. Gillar glatt humör och inte de som sprider negativ energi runt omkring mig. Igår innan jag skulle sova låg jag och tänkte, tänkte ganska mycket. Och har en plan på hur jag ska klara mig nu, hur jag ska slippa allt som fått mig att må dåligt. Jag ska inte vara ledsen för någon annan nu, nu ska riktiga Ronja komma fram och ni som är negativa har ingenting hos mig att göra. Det ska bli en förändring nu och det ser jag fram emot.

Varför blundar vi när vi ber, när vi gråter, när vi drömmer och när vi kysser? Eftersom det vackraste i livet inte syns, men känns i hjärtat :)