Jag ligger i soffan och tänker på allt som har hänt mig här i livet, det positiva men även de negativa. Alla gånger som jag varit lycklig på riktigt, alla gånger jag har gråtit och inte orkat med något. Gången det hände mig, en dag jag inte vill minnas. Ska till doktorn idag, påminnelsen kommer tillbaka. Men jag måste vara stark nu, hold on be strong. Tänker på dagen då jag träffade babe ensam för första gången, i augusti förra året. En dag att minnas, vi klickade direkt. Vi har gått igenom bra och dåliga saker tillsammans, klarat oss igenom det som jag trodde skulle få oss att falla ihop, tillsammans har vi klarat så mycket, alltid tänk "orkar du inte så ska jag orka till två". Besvikelsen jag har fått flera gånger utav så kallad "vänner" som sedan hugger i ryggen. Människorna som mår bra av att prata skit om andra är helt galna, de människorna passar inte mig. Jag är en rak och ärlig person, ser mig alltid omkring och hatar bråk. Vill de bästa hos folket jag bryr mig om, men är inte den bästa på att visa det. Jag försöker, hela tiden. När en person säger en sak till mig så stannar det även mellan mig och personen, jag skulle inte svika en person. Problemet med mig, alla mina nära och kära säger alltid det.. Det är att jag är för snäll mot allt och alla, även de som egentligen bara utnyttjar och bara vill förstöra. Jag är tacksam för de få jag har som verkligen bryr sig, heller få och ärliga än falska och spelar ett spel för att få en person att må dåligt. Med tiden inser man vilka som verkligen är ärliga och ställer upp oavsett vad. Vem det är man kan ringa till när som helst och ändå inte behöver tänka, det är för sent. En sån vän borde alla ha, eller en sån person borde alla ha i sitt liv. Jag är en öppen person, när jag väl känner personen och känner mig trygg. En person jag inte känner så bra är jag social mot, men berättar absolut ingenting privat för. En bekant kan jag le och hälsa på.. De som känner mig vet hur jag fungerar, ofta får jag höra "du är för snäll". Kanske måste sluta upp med att vara det, för vem är det som mår dåligt i slutändan? Jag eller personen som spelat att den mådde dåligt?

Ni kanske förstår nu vad jag gör när jag ligger ensam, jo jag tänker. Tänker på allt, de positiva och negativa. Därför är ett råd från mig. Uppskatta det ni har, gör ni inte det så kan det bli försent sen. Då står ni ensamma kvar med hjärtat krossat och själen sönder i tusen bitar. Spela inget spel, tänker man efter så kommer man ingen vart med det. Sanningen kommer alltid fram på ett eller annat sätt sen. En sak som nu helt plötsligt dök upp i mitt huvud var, otrogenhet? Har ni kille/tjej, håll er till personen då. Är ni inte nöjd med eran tjej/kille så lämna personen istället för att vara med någon annan bakom ryggen på hon/han. Samma hära, sanningen kommer alltid fram på ett eller annat sätt. Nu har jag fått skriva av mig lite, känns skönt.