Tår efter tår sitter jag och försöka förstå vad det är som egentligen händer med världen och vad som händer med mig. Jag förstår seriöst inte så jätte mycket och jag orkar inte gå runt såhär osäker med mig själv längre. Är så trött på bland annat all skitsnack man får höra. Jag ser ut som ett frågetecken och är så sviken, sviken och ensam.
Jag vet att jag inte är ensam, jag har mina närmaste vid min sida men inne i mig om kvällarna känner jag mig tom och sårad. Sårad av att sanningen som inte alltid kommer på plats, rädla över att göra en sak som egentligen är rätt.. Hade berättat mer detaljerat över allt om jag själv förstod. Jag förstår vad det är jag varit med om och jag förstår även att det är något som kommer få sitta i mig hela livet men förstår mig inte på allt annat.. 
Sakta försvinner dagarna som man fått tillbringa i sin sorg och i sin hemska tankeställare som vägrar försvinna ur mitt huvud, hur ska jag komma på andra tankar och hur ska jag få mig själv att orka dag för dag det är två frågor som jag måste ha svar på.

Jag älskar dig.
Puss, Ronja